Utställning


Pressmeddelande

Dunkers Kulturhus

Skuggan – En film av Johan Palmgren

Press utställning


Pressmeddelande

Pressmeddelande från Dunkers kulturhus 9 februari 2021

Ikoner – fotografier av Larsåke Thuresson
Dunkers kulturhus, Helsingborg
19 juni – 31 oktober 2021

Pressmöte 17 juni från 11.00, efter överenskommelse.

Från början av 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet fotograferade Larsåke Thuresson över 300 utländska och inhemska sångartister och rock/popgrupper. En stor del av artisterna blev sedan musikaliska ikoner. Många av bilderna publicerades, men största delen kom att ligga nedpackade i lådor på vinden. Ända tills Larsåkes döttrar sa till honom ”det där får du göra något med”. Och det gjorde han. En bok, med 614 bilder, där en del motiv kommit till som uppdrag, men där många rör sig i en privat sfär, som knappast är möjlig för dagens fotografer att komma åt.
Efter att boken publicerats 2015 är det dags att ta ett steg till. Det gör nu Dunkers kulturhus och Larsåke Thuresson när vi tillsammans presenterar en utställning som mycket riktigt, likt boken, heter Ikoner.

Det tog Larsåke Thuresson tre år att scanna in hela sitt omfattande material, ca 65 000 bilder. Han hade foton på ikoner som The Beatles, The Rolling Stones, The Who, Jimi Hendrix, Frank Zappa, Tom Jones, Janis Joplin, Cher, Birgit Nilsson, Cornelis Vreeswijk, Björn & Benny och Ted Gärdestad. 
Ur detta enorma arkiv valde han sedan ut 614 till fotoboken Ikoner. Några av bilderna hade publicerats tidigare i pressen och som skivomslag, men de flesta hade mycket få personer sett tidigare.

– Jag har fotograferat nära 100 internationella och över 200 svenska artister och rock- och popgrupper, berättar Larsåke och fortsätter:
– Ibland kan jag ångra att jag inte tog fler bilder, men kanske var det just det som gjorde att jag fick de fotografier jag fick. Hemligheten är kanske att bara gå runt, ta det lite lugnt och föra en dialog med de man ska fotografera. Att bara ta några bilder då och då. Jag tror inte att det är bra att vara för stökig eller påträngande.

Larsåkes tillvägagångsätt ger en känsla av vardaglighet och intimitet, mitt i vimlets yra, som knappast är möjlig att uppnå för dagens fotografer. Tanken på att få följa med Cher när hon handlar smink på NK är väl i dag just – otänkbar. Man hade också gärna varit en fluga på bilfönstret när Larsåke fotograferade impressarion och Hylands Hörna-basisten Simon Brehm, det som skulle bli The Band och Bob Dylan i Lill-Babs Merca. Tyvärr hamnade chauffören Lasse Berghagen utanför bild.

I utställningen ingår nära 200 bilder, liksom tidstypiska affischer, vinyler och tidskrifter. Bilderna åtföljs av Larsåkes ibland dråpliga, ibland överraskande och ibland rörande berättelser. I boken har flera kulturskribenter gett olika perspektiv, bland annat utifrån samhällsfrågor, mode, musikhistoria och nöje. Leif Pagrotsky, Bengt Palmers, Lotta Lewenhaupt, Lennart Wretlind, Håkan Lahger och Fredrik Strage är ett urval av dessa skribenter. I utställningen matchas bildmotiven med musiken och vi får också möta Larsåke Thuresson i en nyproducerad porträttfilm. 

Ikoner, som handlar om popmusikens guldålder, måste naturligtvis ha ett scenprogram. Så kommer det också att bli, med betoning på höstperioden för utställningen. Vi kommer att möta kända och mindre kända artister och musikprofiler, höra samtal, se film, få visningar, delta i musikquiz, höra originalmusik och covers och mycket mer. Det här ber vi att snart få återkomma till. Det ligger bara några Keith Richards-riff bort.

Mer om boken kan du läsa här.

Utställningen visas för pressen 17 juni från 11.00. Då covid-läget är osäkert i skrivande stund ber vi dig boka tid med Tommy Esbjörnsson enligt nedan.

För mer information:
Charlotta Jönsson
Utställningsproducent/Curator
0702-61 74 07
charlotta.jonsson@helsingborg.se

Presskontakt
Tommy Esbjörnsson
042-10 49 04
tommy.esbjornsson@helsingborg.se


Dunkers kulturhus

Följande text är hämtad från Dunker kulturhus hemsida efter att utställningen avslutades.

IKONER – FOTOGRAFIER AV LARSÅKE THURESSON

Från början av 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet fotograferade Larsåke Thuresson över 300 utländska och inhemska sångartister och rock/popgrupper. En stor del av artisterna blev sedan musikaliska ikoner. Många av bilderna publicerades, men största delen kom att ligga nedpackade i lådor på vinden. Ända tills Larsåkes döttrar sa till honom att ”det där får du göra något med”. Och det gjorde han. En bok, med 614 bilder, där en del motiv kommit till som uppdrag, men där många rör sig i en privat sfär, som knappast är möjlig för dagens fotografer att komma åt. Efter att boken publicerats 2015 är det dags att ta ett steg till. Det gör nu Dunkers kulturhus och Larsåke Thuresson när vi tillsammans presenterar en utställning som mycket riktigt, likt boken, heter Ikoner.

Det tog Larsåke Thuresson tre år att scanna in hela sitt omfattande material, ca 65 000 bilder. Han hade foton på ikoner som The Beatles, The Rolling Stones, The Who, Jimi Hendrix, Frank Zappa, Tom Jones, Janis Joplin, Cher, Birgit Nilsson, Cornelis Vreeswijk, Björn & Benny och Ted Gärdestad. Ur detta enorma arkiv valde han sedan ut 614 till fotoboken Ikoner. Några av bilderna hade publicerats tidigare i pressen och som skivomslag, men de flesta hade mycket få personer sett tidigare.
– Jag har fotograferat nära 100 internationella och över 200 svenska artister och rock- och popgrupper, berättar Larsåke och fortsätter:
– Ibland kan jag ångra att jag inte tog fler bilder, men kanske var det just det som gjorde att jag fick de fotografier jag fick. Hemligheten är kanske att bara gå runt, ta det lite lugnt och föra en dialog med de man ska fotografera. Att bara ta några bilder då och då. Jag tror inte att det är bra att vara för stökig eller påträngande.
Larsåkes tillvägagångsätt ger en känsla av vardaglighet och intimitet, mitt i vimlets yra, som knappast är möjlig att uppnå för dagens fotografer. Tanken på att få följa med Cher när hon handlar smink på NK är väl i dag just – otänkbar. Man hade också gärna varit en fluga på bilfönstret när Larsåke fotograferade impressarion och Hylands Hörna-basisten Simon Brehm, det som skulle bli The Band och Bob Dylan i Lill-Babs Merca. Tyvärr hamnade chauffören Lasse Berghagen utanför bild.
I utställningen ingår nära 200 bilder, liksom tidstypiska affischer, vinyler och tidskrifter. Bilderna åtföljs av Larsåkes ibland dråpliga, ibland överraskande och ibland rörande berättelser. I boken har flera kulturskribenter gett olika perspektiv, bland annat utifrån samhällsfrågor, mode, musikhistoria och nöje. Leif Pagrotsky, Bengt Palmers, Lotta Lewenhaupt, Lennart Wretlind, Håkan Lahger och Fredrik Strage är ett urval av dessa skribenter. I utställningen matchas bildmotiven med musiken och vi får också möta Larsåke Thuresson i en nyproducerad porträttfilm.
Vi möter i utställningen Agnetha Fältskog, Ann-Louise Hansson, B.B. King, Bill Haley, Björn Skifs, Björn Ulvaeus & Benny Andersson, Bob Dylan, Cher/Sonny & Cher, Chuck Berry, Cornelis Vreeswijk, Donovan, Fred Åkerström, Hep Stars, Hootenanny Singers, Jan Malmsjö, Janis Joplin, Jerry Williams, Jimi Hendrix, Joan Baez, Kris Kristofferson, Lasse Berghagen, Lill Lindfors, Monica Zetterlund, Ola and the Janglers, Olle Adolphson, Robert Broberg, Simon and Garfunkel, Sten Nilsson/Sten & Stanley, Svante Thuresson, Sven-Ingvars, Tages, Ted Gärdestad, The Beatles, The Rolling Stones, The Shanes, The Walker Brothers, The Who, Tom Jones, Tomas Ledin och Tommy Körberg.

Ikoner, som handlar om popmusikens guldålder, måste naturligtvis ha ett scenprogram. Så kommer det också att bli, med betoning på höstperioden för utställningen. Vi kommer att möta kända och mindre kända artister och musikprofiler, höra samtal, se film, få visningar, delta i musikquiz, höra originalmusik och covers och mycket mer. Det här ber vi att snart få återkomma till. Det ligger bara några Keith Richards-riff bort.

Utställningen är producerad av Dunkers kulturhus.


Skuggan – En film av Johan Palmgren


Press Utställning

DN Kultur

 

Sydsvenskan

Helsingborgs Dagblad


 

Intervju i P4 Malmö

 

Landskrona Posten

 

Annons i Svenska Dagbladet

 

Expressens Söndagsbilaga

 

 

Video: Musikikoner 60-talet

 

Fascinerande fina musikfoton – Sound Vision Text

I lördags var fotografen Larsåke ”Skuggan” Thuresson på plats när Dunkers Kulturhus hade postpandemiöppet husfirande, Han berättade inlevelsefullt och personligt om sina möten med svenska och utländska artister mellan 1963 och 1972 cirka och om sitt fotograferande. Jag har skrivit om utställningen tidigare, men inte om boken Ikoner. Fotografier från decennierna som aldrig tog slut (Thuresson’s Photo Collection, 2015, 468 s.), som jag köpte och fick signerad (han sa: ”till Lars från Lars”, jag sa: ”ja, det är ett vackert namn”, han sa: ”läs den inte i sängen bara”, jag sa: ”nej, den får ligga på köks- eller soffbordet”).

Det är alltså en tung pjäs i både bokstavlig och bildlig mening. Timmar av musik via spellista på Spotify ingår också, trevligt. Formatet är kvadratiskt, passande nog lite mindre än ett LP-skivomslag och boken innehåller cirka 600 bilder (endast två i färg, på Cornelis och Procul Harum), alltså långt många fler än på utställningen Ikoner (visas till 31 oktober, se den om du vill och kan). Därtill innehåller den personliga texter om tiden, om mode, om bildanalys etcetera av namn som Håkan Lagher, Fredrik Strage, Bengt Palmers, Lotta Lewenhaupt med flera. Särskilt kul att läsa är radiogiganten inom musik, Lennart Wretlinds minnen från San Francisco under The Summer of Love 67, när han såg Jimi Hendrix bränna upp sin gitarr på Monterey-festivalen. Han satt på sjätte raden, framför honom satt Janis Joplin! Jag var i Frisco 78 och såg några fina konserter med, har inga bilder på det dock (Todd Rundgren, Elvin Bishop, Mike Bloomfield).

Både Janis Joplin och Jimi Hendrix får stort utrymme i boken, liksom The Who, Ted Gärdestad, Jerry Williams och ABBA före ABBA, med flera, med flera. Musikartisterna presenteras i bokstavsordning (efter förnamn eller The), från Agnetha Fältskog till Willie Nelson, och är porträtterade på konserter, på presskonferenser, i studion eller vid ankomst till Sverige, eller på gatan, utanför hotell, på hotell, utomhus (Dylan i Råsunda, sanslöst bra) eller i privata lägenheter och stunder. Han var där och hade en idag omöjlig access till artisterna. Säkerhetstänk och marknadsprofilering fanns inte på den tiden. Jag minns när fotograferna fick stå i diket i tre låtar och sen lotsades ut, jag var en av dem, på Bowie bland annat.

Larsåke Thuresson var således där, han hade kontakt med skivbolagen och musikproducenterna, han var närvarande. Han kände artisterna. Och han hittade alltid de där lite speciella vidvinklarna och var samtidigt rakt på, okonstlad och en del av miljön runt musikerna, en skugga, en fluga på väggen, en aktiv dokumentalist, med uppdrag för allehanda tidningar. Det är dessutom inte arrangerade bilder, aldrig nånsin, det är som det var. De var där, han var där. Simon and Garfunkel, Cornelis, Lill Lindfors, Tages, Rolling Stones…

Han plåtade i en stillsam gråskala, inga skarpa kontraster, och tar oftast med omgivningen, miljön där musikerna befinner sig. Han avbildade gärna situationen runt ett artistmöte, med alla kameror och intervjuare, än fokuserade på själva artisten vid dessa tillfällen, som alla andra gjorde. Och konsertbilderna är ofta extremt korniga, eftersom han pressade sin Tri-X-film, men det stör inte, tvärtom, det ger en extra dimension åt uttrycket. Det lilla, lilla ljuset vid en stor, stor händelse, en stor, stor musiker. Och alla bilderna är tagna i Sverige, främst i Stockholm såklart.

När The Beatles anländer till Arlanda 1964, som är fullt av skogstokiga fans och en hord av både journalister och fotografer, lyckas han ta sig upp i Caravelle-flygplanet de kom med och liksom uppifrån ropar han till The Fab Four, som alla vänder sig om och Paul McCartney hejar till och med med handen. En unik bild, en förstklassig reportagebild, där han får med The Beatles, pressuppbådet och fansen i en starkt tidstypisk situation och typisk för Thuresson, han får den där bilden ingen annan får. Han går längre än andra för att få sina bilder. Han söker gärna att få med omgivningen, miljön, personerna runt artisterna.

Ja, exemplen är många på hans dokumentära bildkonst. Jag kan hålla på hur länge som helst, men det ska jag inte. Boken Ikoner är en fullkomligt lysande guldgruva, en enastående bildskatt från en svunnen tid i musikens värld, med svenska och utländska artister som än idag påverkar musiken och ger så mycket. Det är härligt att ha boken liggande på soffbordet och kolla in alla detaljer. Jag var lite för ung då, men artisterna känner jag ju till väldigt väl. En enastående rik fotogärning. Fem av fem kontaktkartor.

Lars Lövgren, 19.10.2021

(PS. Jag minns ju mycket väl när jag och min kompis Torbjörn sjöng ”slafs jo, jä, jä, jä” utanför staketet till Almhögsskolan i Malmö, där vi skulle börja ettan till hösten. Vi var sex år, det var väl 1966, så vi hade hört The Beatles helt klart. Min första singel var Yakety-Yak med Little Gerhard med skelett på omslaget, det var nog då nån gång, hur häftigt och coolt som helst, jag var såld. Min andra singel tror jag var I natt jag drömde med Hep Stars 67, med svensk text av Cornelis. Den fick jag av min morfar. Min pappa var radio- och TV-tekniker och jag fick en skivspelare av honom, med högtalare i locket, det gjorde ett enormt intryck på lille Lars. Samtidigt samlade jag bilder från Sgt. Pepper, som man kunde pussla ihop, med deras festliga kläder, min mamma hjälpte till, med allt, har dem än, såklart. Hon gav mig den älskade dubbelplattan Jesus Christ Superstar 1970, både Tim Rice och Andrew Lloyd-Webber är med i boken under PR för plattan. Vi tog den blå folkabubblan ner till Anderssons musik på Södra Förstadsgatan, när man kunde köra där, och köpte den. Nåt år senare köpte jag notböcker med Bowies musik där och lärde mig spela gitarr efter dem, efter noter, ”Sell me a Coat”. Jag fick också holländska Ekseption, med Beethovens femma, av henne, hon ville jag skulle lyssna på annat än rock, och det gjorde jag. Jag har kvar hennes samling med klassisk musik på Deutsche Grammophon, rätt många faktiskt, ett trettital kanske, lyssnar än idag gärna på Mahler och Sibelius, hans symfonier och Karelia- och Lemmenkäinen-sviterna är fantastiska, liksom Berlioz Symphonie Fantastique och andra. Hon gav mig även Bowies platta Pin-Ups 1974, med hans covers av 60-talslåtar, hade hört Here comes the night på Kvällstoppen med Kersti Adams-Ray och förundrats, så bra, på Wessels vid Jägersro, då var det kört. Jag köpte snabbt upp hans tidigare album, på Milows på Fisketorget i Malmö, nära Möllan (lyssnade på The Jean Genie där i hörlurar, det fanns ju bara inget bättre, jag var 14 år), och av Anders, köpte Space Oddity av honom på Lantmannagatan, tack, har den än. Dubbelplattan Images fick jag av min pappa, med Bowies tidiga låtar, på Tempo vid Triangeln i Malmö, tack. Bowie är än idag min största ikon. 1968 tiggde jag mig till Creedence första album av min mormor och älskade den från första stund, som åttaåring, ”I put a spell on you”. I samma veva fick jag en kassettbandspelare (Philips såklart) av min far och började spela in låtar från olika topplistor. Man satte mikrofonen till högtalaren och blev sur om Kersti Adams-Ray eller senare Kaj Kindvall avbröt låten med dumt prat. Sen lyssnade jag på inspelningen, ofta från Radio Luxemburg, 208, när jag ville, wow! Lite som Spotify då. Nå, en lång parentes. Thuressons bilder väcker minnen till liv, även om jag inte var med ”på den tiden”.)

Video: Rampljus 2021 Avsnitt 6


Länkar

allas.se

Facebook Livesändning

kamerabild.se

nsk.se

fotosidan.se